Vi satt och pratade om vad lycka var för en själv idag i skolan. När jag tänker på lycka så tänker jag på glädje och på färgen gul. Många andra tyckte att lycka var färgen orange, vad tycker du?

Men detta fick mig i alla fall att tänka.
Evig lycka existerar inte.
Det är ju faktiskt sant. Om ens liv skulle vara helt perfekt så skulle man vara lycklig tänker man. Men livet kommer aldrig bli perfekt, antingen så har man för lite pengar, ingen kärlek, för kort hår, för stora fötter eller kanske bara inte glädjen finns i allt detdär.
För det finns ju ingen som är perfekt. Jag menar, du kanske vet någon som du tycker har det perfekta livet och ser perfekt ut, men det tycker inte den. Och även om den inte har någonting att klaga på och gillar allt hos sig själv och livet så gör inte det livet perfekt och lyckligt.

Det är ganska hemskt när man tänker på det så, men det får ändå mig att inse, Jag är bra, Jag har det helt okej, Det skulle ha kunna varit mycket värre! Det är som när man blir sjukt förbannad över någonting och när man sedan tänker på det så är det bara ett fånigt litet I:landsproblem.

Du kanske tycker att du är tjock, en tjockare person tycker att du är smal.
Du kanske tycker att du inte är tillräckligt vig, en rullstolsbunden person skulle göra vad som helst för att kunna gå.
Du kanske tycker att någon mat är äcklig, en annan persons liv skulle kunna räddas för en stund på den maten.
Du kanske tycker att ditt liv är helt kaos och bara skit, men tänk då på de som verkligen har det mycket värre.

Tänk possetivt och lägg allt det neggativa bakom dig, stäng ut orden tänk om jag... ur ditt ordföråd.